retro-wall-switch

För 20 år sedan utsattes tre av min elevhemskamrater för ett grovt övergrepp. På natten överraskades de av äldre elever som höll fast dem i deras sängar och rakade av deras könshår.

Att man gått på internatskolan i Sigtuna är inte alltid information man erbjuder. Fördomarna låter sällan vänta på sig. Ibland är de berättigade.

Jag har blivit intervjuad av Agnes Hellström  inför hennes kommande bok om Sveriges internatskolor. Att allt inte står rätt till får väl anses vara bekräftat om och om igen. Det som skrämmer mig är bristen på ansvarstagande hos de vuxna, närmast ett förnekande som hakat upp sig. Oavsett det är lärare, ledning, husföräldrar eller de vuxna som lämnat sina barn att bo där.

Milgram-experimentet

En av de mest kända studierna i människors vilja att följa instruktioner från en auktoritet trots att det går rakt emot deras eget samvete utfördes av Stanley Milgram på 60-talet.

I Milgrams lydnadsexperiment antar en manlig försöksperson rollen som lärare, och ska ställa frågor till en annan man som som utger sig för att vara en frivillig “elev”. I själva verket är eleven en skådespelare. Eleven sitter i ett intilliggande rum och när han svarar fel på givna frågor skall försökspersonen (“Läraren”) med ett knapptryck ge honom en elstöt som hela tiden ökar i styrka för varje fel svar.

Trots att eleven skriker allt högre av smärta (det är förinspelade skrik för de olika nivåerna av elstötar, upp till 450 volt) fortsätter försökspersonen att utfärda elstötar på uppmaning av forskaren, samtliga förbi 300-voltsnivån.

Experimentet visade med oroväckande tydlighet hur långt vanliga människor kan pressa sig själva till att skada en annan människa för att göra en auktoritet till lags.

Den stress som försökspersonerna upplevde ledde till nya etiska riktlinjer för forskning, och ett likadant experiment skulle inte få utföras.

I stället utförs det i verkligheten, om och om igen.

Så lätt att förneka

Jag förvånade mig själv i många år med att försvara mycket av det skadliga beteendet som ägde rum på Sigtunaskolan. Att pennalism förekom var nästan förväntat, sedan självklart, till sist uppfattade man det som motiverat. Det är enda sättet för skolan att funka – ingen utanför kan förstå, intalade man sig själv så länge att det blev en sanning.

För om det var fel, då skulle ju alla som deltog vara onda, och det var de ju inte, eller?

Gymnasieåren är några av de ungdomsår då vi människor är som mest mottagliga för intryck, då vi försöker få rätsida på oss själva och vår omvärld. Tänk vilka skador det kan göra att utföra aktiviteter där hjärnan bara skriker “det här är fel!” och trots det fortsätta. Lägg sedan till att ingen vuxen går in och talar om att det faktiskt var fel. En indirekt välsignelse.

Ett halvår senare uppdagades det i medierna vad som hade hänt på mitt elevhem. Nyhetsprogrammet Aktuellt talade om Sigtunaskolan som “Helvetet på jorden”. Förövarna blev relegerade. Eftersom alla på skolan redan kände till episoden (och många kände till förövarnas identitet) var den omedelbara känslan att relegeringen var en följd av medias avslöjande, inte av handlingen i sig.

Inför att jag blev intervjuad om Sigtuna rotade jag igenom sådant jag skrev för snart 20 år sedan… det var mycket skönlitterärt och en hel del prosa. Jag är tacksam för att jag alltid har skrivit mycket; det är lärorikt att lära känna sitt yngre jag. Det här är ett av de alster jag valt att dela med mig av…

CALLE BLEV MAN.

När Calle var pojk så lämnades han
på ett internat för pojkar där han skulle bli man,
och första natten under okänd filt
huttrade Calle i skälvaskakan
och när tomma väggar blängde vilt
föll en tår ner på vita lakan.

Calle fick invigas i pojkarnas hus
med ett litet, oskyldigt pojkstrecksbus.
Med endast en blöja på kroppen så blek
fick han springa iväg i kvällsskolens sken
och på cyklar bredvid, de svor och de skrek,
och de sköt med ärtor på hans onda ben.

Calle tvingade bak all gråt
när skräcken kom och blöjan rann våt.
Han fortsatte springa när han fick håll
och när blöjan skavde små blödande sår.
När ärtorna brände som sveddande skåll
sprang Calle trött men utan en tår.

När Calle föll knockad i kippande flämt
och de äldre var nöjda med husets skämt
fylldes en hink som en dopfuntsdusch
och man befallde blöjan släppas loss
och naken och halvdöd i kylans rusch
fick Calle höra “Grattis! Du är en av oss.”

När Calle var pojk så lämnades han
på ett internat för pojkar där han till slut blev man.

————