Tänka vänta fasta

1995 var jag med och återupplivade Humanistiska föreningens tidskrift Känguru på Stockholms universitet. Min roll var som layout-ansvarig men det hände också att jag skrev. Den här texten publicerades i tredje numret. Jag blev även kontaktad av en buddhistisk förening som sedan publicerade samma text i sin medlemstidning, Zenvägen. Det här “kåseriet” är ännu min starkaste kontakt med buddhism.

Tänka vänta fasta.

Det går en man genom öknen. Över dennes hjässa rinner saltsvaga vattenflöden. I nacken fuktar de brandgult tyg. Bredvid mannens mjuka fotspår syns eviga gropar – små explosioner utlösta av en krossande stav. Han går på sanden. Ingenting är omöjligt. Kullarna ändrar skepnad med vinden. Kravlöst.

När jag frågar honom om livets ursprung, om skapelsen, ser han inte på mig. Hans blick vandrar. Ointresserad går han. Han är utan svar, utan gud. Han är den uppväckte. Han behöver inga svar, ingen gud. Han bär ingen rädsla för den fysiska tillintetgörelsen. Han törstar inte. Så når han dödlösheten. Så slipper han lida.

Hela tiden tänker han. I brist på mat fastar han. Han söker inget. Han upptäcker allt. Så går han utan premisser, barnslig, nyvaken och ler åt den flod som förföljer honom. Han förenar sig med jorden som också är han. Men det finns inga slutsatser att dra. Det finns inga mål att eftersträva. Det finns bara en evighet att vakna från.

Siddhartha Gotama var ingen gud. Hans lära var ateistisk. Han strävade inte efter att skapa en religion med svar på livets gåta. Snarare accepterade han omöjligheten att finna dessa svar. Att ens dryfta över tidens begynnelse betraktade den uppväckte som löst prat, lika meningsfullt som att dricka ur ett tomt glas. Studier för deras egen skull, födda ur törsten att veta mer, ägnade han ingen tid åt. Spekulationer är just detta – spekulationer – och förändrar ingenting.

Den unge Siddhartha såg verkligheten. Det som finns att röra vid, det som finns att bevittna, berättar allt. Hans vakande ögon nåddes av ålderdom, sjukdom och slutligen ett lik. Insikten om det slut som är givet åt alla skrämde honom, samtidigt som han såg hur människan blundade och glömde sin rädsla inför den förgörelse som är verklighet, alltid ofrånkomlig, alltid närmare.

Min begreppsvärld förändras. På den myllerfarm av liv, vetande och törst efter rikedom, sanning, makt och evigt liv som jag har att tillgå, finns nu buddhism. Som en hundvalp springer buddhismen runt till sovande människor och slickar dem i ansiktet. Den valpen väcker tillhör redan valpen.

I min värld talar man utifrån något som tas för givet utan tanke på vetskapens ursprung. Det är svårt – alldeles för enkelt – att hitta tillbaka till verkligheten. Den verkligheten ser jag bara när jag själv kommer till insikt om sökandets och undrandets futila egenskaper – när jag själv ägnat mig åt allt det som till slut leder mig tillbaka till vägen, till en insikt om mitt tillstånd. Buddhismen vill inte omvända dig. Buddhismen väntar på dig.

Ibland går jag vilse på en rak väg. Jag uppfinner föränderliga sanningar, språkar på om fri vilja och ödet – söker svar på frågor som inte kräver någon undran. Jag går på vägen, den är rak, men hela tiden går jag vilse och bedrar mig själv med en tapper strävan att åstadkomma någon som helst skillnad. Vägen är rak, jag går på den, och hela tiden vet jag var den mynnar ut. Jag går på en rak väg och ändå försöker jag svänga av, ändå söker jag efter avtagsvägar. Ibland går jag vilse. Det är så lätt att förstå. Hur förstår man något som man redan vet?

– Jag var buddhist innan jag visste något om buddhism, säger jag till min vän. Det vet hon redan.

Man glömmer bort och lär sig det på nytt. Man ger efter för törsten. Det är lätt att låta sig ledas av kärleken, skrev en man och tusen innan honom. Det enda jag lär mig är att det enda alla vet inte går att lära. Inte förrän jag själv har, om och om igen, sökt glädjen, funnit den, fostrat den, gråtit över den, förlorat den, och slungats tillbaka på den enda vägen, förstår jag. Först då förstår jag den väg som jag alltid vetat om, den som jag först placerades på. Det är lätt att låta sig ledas av törst. Det är lättare att avstå. Att finna frid.

Vi ägnar oss åt avvikelser och försök, essäer om ni så vill, vars uppgift i slutändan inte blir att nå ny kunskap eller nya mål. Vi försöker upplysa men läran i sig lär aldig ut. Läran, och försöken, blir blott en bekräftelse på sådant vi redan vet eller kommer att veta eller väljer att förkasta – en bekräftelse på det vetande vi gemensamt deltar i. Ingenting är någonsin så ljuvt som att se sina egna tankar klädda i ett skimmer av accepterad formalitet.

– Man kan inte, säger min vän, lära sig en upplevelse. Man måste ha känt den.

Att ha känt. Att ha känt smärtan, sorgen, besvikelsen och törsten de alla föddes ur. Att ha lyssnat på den uppväckte och sedan gå sin egen väg. För att känna. För att själv känna och sedan upptäcka friden. Först efteråt kan jag följa vägen. När jag själv funnit den. Den väntar på mig.

En nyårsdag befann jag mig på en ö – på en liten ö vid namn Inhaca tillsammans med två goda kamrater. Vi var trötta, hungriga och alla pengar vi ägde hade traditionsenligt bytts mot spritflaskor. Buteljerna var nu lika tomma som våra magar och fickor. Solen gick upp och brann i skinnet. Färjan gick inte idag. En gång till: Färjan gick inte idag. Däri låg mitt ansvar. Att få oss tillbaka till fastlandet. En färja gick varje dag, sa han. Men inte idag. Det är så lätt att förstå.

Vi hade inte råd att sova på de betonggolv i hyddan som varit vår bostad natten innan. Vi hade inte råd att köpa en flaska vatten, en flaska vatten på en ö. Med denna kunskap vadade jag in mot land och lämnade pojken att sitta i sin båt till morgon dag. Saltvattnet ålade sig uppför jeansen och jag såg mina kamrater stå på stranden med packningen på ryggen och forskande smil på läpparna. Färjan går inte idag, sa jag. Vadå? frågade de. Färjan går inte idag, sa jag.

Det var så det begav sig när tystnaden föll över oss. Under ett dygn talade vi inte till varandra. Ingen kände skuld. Vi sov på stranden. Vi tänkte. Vi väntade. I brist på mat fastade vi. Vi sparade våra röster. Färjan gick inte den dagen. Så enkelt.

På morgonen gick vi över sanden mot båtarna. Lämnade avtryck som snart suddades ut. På stranden, på morgonen, på en ö utanför Afrikas kust träffade vi tre svenskar. De lånade oss pengar till färjan. Två timmar till Moçambiques kust. Många kastade upp över relingen. Inte vi. Vi hade inte ätit.

Att tänka, att vänta, att fasta. Så når Herman Hesses Siddhartha frid. Men det går inte att följa vägar som man inte själv har upptäckt. Religioner ställer upp regler, de bildas av grupper. Därmed ställs någon utanför. Gruppen måste acceptera dig. Religioner kräver acceptans. Så uppstår konflikten. Så faller religionen. Mannen som går genom öknen vill inte att du ska följa efter. Han vill att du ska gå din egen väg. Det finns ingen konflikt. Buddhismen väntar på dig.

Jag såg en man i brandgul klädnad och naket huvud stå vid Slussen idag. Han skulle mot Hässelby strand. Jag tog tåget mot Mörby centrum igen.